Mitt namn är Mikael Fredriksson. Jag är 23 år gammal och föddes med ett funktionshinder som heter Artogryphosys Multiplex Congenita (AMC). Om man översätter det till svenska så blir det ”många böjda, stela leder”.

I mitt fall så påverkar funktionshindret hela kroppen. Jag saknar helt bicepsmuskler har nästintill ingen triceps. Armbågarna och handlederna är stela. Jag har en stel höft, mina knäleder går att böja i max 90 grader och mina fotleder är helt stela. För att toppa detta så har jag för korta hälsenor så jag går konstant på tå.

Med dessa förutsättningar ställde jag mig den 7:e november på start för kanske min största utmaning hittills. Jag skulle besegra Kvarntorpstrappan. En trappa som består av 427 trappsteg följt av en slinga på c:a 1 km slinga där man tar sig ner den sträckan man klättrat uppför när man genomför trappan. För att besegra trappan ska man avverka denna utmaning i 10 varv.

Vilket totalt blir 4.270 trappsteg och en totalsträcka på 10 670 meter.

Varför gör jag det här?

Det har nog med min bakgrund som elitidrottare att göra. Jag tillhör sedan flera år tillbaka Svenska handikapplandslaget i simning. Jag har deltagit på både EM, VM och Paralympics och har medaljer med mig från EM och VM. Som elitidrottare pressar man konstant sin kropp till det yttersta och man försöker ständigt hitta nya utmaningar. Jag kände att Kvarntorpstrappan kunde vara en sådan utmaning som pressar kroppen till det yttersta.

Samtidigt så vill jag visa att om man är envis och har en stark vilja så kan man göra det omöjliga möjligt. Jag vill även inspirera folk till att testa sina gränser. Jag säger inte att alla ska ut och göra tio varv i trappan men om jag, med mina förutsättningar, kan genomföra tio varv så kan nog alla genomföra ett varv.

Jag kom till Kvarntorp klockan 10.00 på torsdagen och var laddad till max för uppgiften. Jag hade inte sett trappan ”live” innan, utan bara sett bilder på den och inte tänkt mer på vilken uppgift som väntade mig. När jag såg trappan för första gången så tänkte jag att det här grejar jag aldrig ”vad tusan har jag gett mig in på” . Många inklusive Roberth Gyllberg tänkte nog att nu har Lindesbergspojken tagit sig vatten över huvudet.

Som om inte det skulle vara nog, så när vi satt där i bilen i godan ro och väntade på Roberth, kom en passande låt på radion, ”Eye of the Tiger”, för visst är det den låten alla kopplar med att Rocky springer upp för trapporna?  Jag tänkte väl att nu är det någon där uppe som tycker att det här är helt befängt och ville spela mig ett spratt. Men nu skulle jag visa den där människan att jag minsann ska besegra den där trappan.

Första varvet gick bra. Då är man laddad och allting är nytt. En bekant till mig hade tidigare gått tre varv och inte orkat mer. Så jag kände att jag var tvungen att slå honom i alla fall. Så mitt första mål var tre varv. Det gick relativt lätt. Nu var det bara två varv kvar till hälften. Roberth lämnade för kundmöte och bad mig ringa honom när jag hade tre varv kvar för han ville vara med och se sista varvet.

Jag tog två varv till och hade kommit halvvägs. De tre första varven gick oförskämt lätt faktiskt. Men mellan 3 och fem varv sinade krafterna fort. Jag hade bestämt mig för att ta en längre paus någon gång under resans väg. Min Assistent Staffan följde med på varv fem och när jag kom till varv 6 tänkte jag ta den längre pausen men Staffan sa att vi tar ett varv till och sen ringer vi Roberth och berättar att vi har tre varv kvar och vilar längre då. Sagt och gjort, vi avverkade varv sju tog en längre paus, jag fick i mig lite energi tog lite att äta och sportdryck. Det var behövligt för nu var det riktigt dåligt med krafter i kroppen.

Vi gav oss ganska strax iväg för varv nummer 8. Både jag och Staffan visste att sitter jag för länge och låter musklerna bli kalla och stela kanske jag aldrig kommer igång igen. Starten på varv 8 gick lätt. Det kändes skönt att ha vilat lite extra och fått tillbaka lite energi. Roberth kom till oss på början av varv 9 och någonstans här började jag känna att jag skulle klara det. Jag skulle besegra trappan!

Toppen på varv nio och vi började planera för vart vi skulle ta kort om ett varv. Energin från sportdrycken och maten jag hade fått i mig tog snabbt slut och jag kände direkt på början av sista varvet att det var tomt i tanken och reservtanken i kroppen. Men aldrig att jag ger upp på sista varvet. Jag ska ta mig upp även om jag ska dra mig själv upp med hjälp av tänderna. Men kroppen var slut. Jag var tvungen att stanna och vila var 50:e trappsteg ungefär.

När jag hade ett trappsteg kvar så stannade jag och frågade Roberth om han ville ha kort på sista steget. Jag tog steget och hade klarat av trappan tio gånger. Vi stannade på toppen och fotade. Det Staffan och Roberth inte visste var att jag hade fruktansvärda krampkänningar i baksidan av låret. Och nu var det dags för c:a 1 km nerförbacke. När vi började gå nerför backen så varje gång jag satte ner vänsterfoten högg det till i baksidan av låret. Men jag hade inte gjort allt detta förgäves vi tog oss ner och efter 4 timmar och 2 minuter kunde jag stolt säga att jag hade besegrat trappan.

Jag blev nog den första funktionshindrade att besegra trappan och nu finns det inga ursäkter. Kan jag göra det tio gånger kan DU göra det en gång.  /Micke Fredriksson

Här finns alla bilder från Mickes seger

Några ord från Roberth

När jag för några år sedan träffade på Micke för första gången, så låg han i Gustavsviks simbassäng och simmade längd efter längd. På den tiden var jag ganska dåligt insatt i handikappidrott och jag minns att jag tänke: måtte han inte drunkna (Micke har en något oortodox simstil, om man säger så).

Jag har nu under några år följt Mickes framfart i bassängerna och vet att ingen behöver oro sig – killen KAN simma!

Ett problem som Micke har (det gäller handikappidrotten generellt) är att det saknas sponsorer. Därför – du som läst ända hit, tänk efter om ditt företag eller arbetsplats kan hjälpa Micke i hans fortsatta satsning – han är värd det! Tänk bara vad hans berättelse här ovan, kommer inspirera många andra. Vill du vara med så kan du kontakta Micke, all info finns på hans hemsida.

PS! Micke, du gjorde min dag i torsdags – jag älskar sånt här! Hoppas att träningsvärken sitter i under lång tid!

/Roberth