VI PÅ QUITE RIGHT VILL GÄRNA TA DEL AV DE ”TOKIGHETER” SOM HÄNDER UPPE I TRAPPAN. HÖR GÄRNA AV DIG TILL OSS OM DU HAR NÅGOT SOM VI BÖR TA UPP I DENNA NYHETSBLOGG. KOM IHÅG ATT DINA BEDRIFTER KAN FUNGERA SOM EN STARK INSPIRATIONSKÄLLA FÖR MÅNGA ANDRA. HÄR NEDAN FÅR DU NOOSHINS BERÄTTELSE. (BILDERNA FINNS LÄNGRE NER).

Jag heter Nooshin Olsson, är 32 år och älskar att utmana mig själv i alla former. 2014 har jag tänkt delta i Axa Fjällmaratons Halvmara. 1800 höjdmeter med reptider som man måste klara för att inte tvingas bryta loppet. Jag älskar löpning men har på grund av ett dåligt vänsterknä varit begränsad i min löpträning på sistone. Men att åka till ett lopp i fjällen är varken gratis eller gjort över en halv dag så jag ville på något sätt mäta vad jag går för idag för att se om det ens var möjligt för mig att ta mig i mål i AXA.

Det var så jag kom på idén att göra halvmaran i trappan. Eftersom jag leder spinningpass ställde jag frågan om det var några av mina deltagare som ville haka på som sällskap under min utmaning. Nästan alla skrattade rakt ut. ”Inte ens du är väl så galen?” Jo, jag är just så galen och två av mina spinningdeltagare var lika galna. Jag försökte också dra med några kollegor från jobbet. Flera var sugna på att haka på men till slut var det bara en som kom. De som följde med mig är Jan Djurfeldt, Tommi Eriksson och Fredrik Eriksson.

Jan valde att köra hårt uppför och springa hela serpentinvägen ner. Vi andra hade en strategi att ta det helt lugnt för att säkra på att vi skulle klara det. Vädergudarena var ju inte riktigt med oss. Dagarna innan hade stormen ”Sven” dragit förbi så det låg ett täcke av snö och is på högen och vinden slipade upp riktiga isgator. Enligt SMHI skulle vi få uppehåll de första 3 timmarna. Jag räknade med att projektet skulle ta 5 timmar och 15 minuter. (15 min/varv). Det skulle vara ca -7 grader vid start och blir lite varmare under dagen.

Första varven gick superlätt, eftersom det var så halt överallt trampade vi upp en egen stig i grästuvorna. Efter 5 varv började vi skratta åt faktumet att det sitter så mycket i huvudet. Femte varvet brukar ju, när man ska köra 10, kännas tungt. Femte varvet nu kändes fortfarande peppade och kul. Vid nionde varvet började det snöa, en timme före prognosen. Men det var ett vackert glittrande snöfall så det gjorde inget. Ungefär då började vi också prata om belöningar, en extra stor familjepizza, ett långt varmt bad i badkaret på kvällen osv. Nu började det snöa mycket mer och vinden tog i. Sikten försvann nästan helt. Min tofs frös ihop till en stor isklump som frös fast i fleecen jag hade på mig, måste sett ganska galet ut!

Vid 12:e varvet möter Roberth från Quite Right upp oss med hälsningsfrasen: ”Är det ni som är galna nog att försöka ta 20 varv?” Japp, här är vi! Han fotade, och vi lovade att höra av oss om vi skulle klara det. Under fotograferingen klarade vi också av att vurpa på en isfläck men det gick bra. Jan valde även fortsatt att springa. Min energi tog tvärslut vid varv 15. En liten djävul satte sig på min axel och började viska att detta bara var galet, vinden piskade i ansiktet, händerna värkte av kylan, baksida lår och rumpa kändes som två tunga stockar. Med gott pepp från mina medresenärer kom vi på att utöka belöningen med en flaska champagne.

Djävulen ramlade tillfälligt av axeln. Kämpade med att äta lite smått men började må illa istället. Vid varv 17 blev jag helt enkelt tvungen av slå av takten. Nu snöade det så mycket att det var svårt att se trappstegen. På toppen blåste vinden bort vår stig mellan varje varv. Det började skymma och ingen sikt. Jan som sprungit alla varv blev klar när vi andra påbörjade vårt 18:e varv och då kom den lilla djävulen tillbaka och viskade att jag inte skulle vara så ego att låta honom vänta på skjutsen hem. 18 varv är ju fullt tillräckligt. Men med lite jävlar anamma fortsatte vi att sätta ena foten framför den andra på trappan som nu var helt osynlig under ett tjockt snötäcke. Sista varven tog lång tid, energibrist och att det börjat skava i vissa skor och ömmande knän. Sista tre varven tog vi inte ens dricka, det gjorde helt enkelt för ont att stå still.

Det kanske låter galet men vi hade verkligen jätteroligt. Vi har peppat varandra, pratat träningsupplägg, CAD-program, reseminnen och massa annat och skrattat tillsammans hela vägen! Det sista vi konstaterade var att vi nog gjort den tyngsta trappbesegringen någonsin med vädret inräknat. Och det gick förvånansvärt lätt. Vi klarade det inte på de beräknade 5 timmar och 15 minuter. Utan ovädret kanske det hade gått men vi är så nöjda och stolta ändå! Vi startade 9:50 och kom i mål 15.38. 5 timmar och 48 minuter alltså. Jan kom i mål ca 45 minuter före oss. Exakt tid hann jag tyvärr inte uppfatta. 22,3km, 2100 höjdmeter och 8967 trappsteg totalt.

Stolt, nöjd och sugen på nästa utmaning redan!

//Nooshin Olsson